Landstinget Dalarnas webbplats använder cookies för att fungera bra.

Nanna med patient på bänk utomhus.

Psykiatrihistoria

Vården av psykiskt sjuka i Sverige, var länge en statlig angelägenhet. Fram till 1959 var sinnessjukvård den officiella termen för omhändertagandet av psykiskt sjuka människor. Därefter ersattes termen av mentalvård, som slopades 1966. Sedan dess heter det psykiatrisk vård.

Fram till slutet av 1900-talet expanderar psykiatrin och nya mentalsjukhus byggs. Resultat blev till slut, enligt vissa forskare, att Sverige fick världsrekord i att kunna erbjuda psykiatriska vårdplatser. Huvudmannaskapet för mentalvården, övergick år 1967 till landstingen, 23 mentalsjukhus övertogs. Under 1970-talet ökade kritiken och ifrågasättandet av den anstaltsbundna mentalvården. Den vårdform som praktiserats i mer än hundra år kom nu att förkastas. Inriktningen mot minskning av slutenvårdsplatser till förmån för mer öppen vård startade. Under 1980-talet kom Sveriges mentalsjukhus att läggas ner.

Att skilja ut Dalarnas psykiatrihistoria, från övrig medicinhistoria eller fattigvårdens historia det låter sig inte riktigt göras. När vi går tillbaks i tiden är fattigvård och sjukvård ofta sammanknutet. Samtidigt och parallellt med den offentliga sjukvården har också funnits en folklig läkekonst. Ända fram till modern tid har det funnits kloka gubbar och gummor.

En kunglig stadga angående sinnessjukas behandling och vård kom 1858 och anses vara den första stadgan som behandlar sinnessjukvård i dess helhet.

Undervisning i psykiatri påbörjades inom läkarutbildningen 1859. Landstinget i Kopparbergs län bildades 1863 med ansvar för verksamhet på bland annat sjukhus och sjukstugor. Men sinnessjukvården förblev en statlig uppgift drygt 100 år ytterligare.

Det nya länslasarettet i Falun, på samma plats som nuvarande lasarett, stod färdigt 1877. I sjukjournalerna från denna tid, kan man läsa sparsamma anteckningar om patientens namn, hemvist, sjukdom och betalningsform. De flesta patienterna led av veneriska sjukdomar d.v.s. syfilis och psykisk sjukdom som då benämndes svagsinthet.

1878 kompletterades lasarettets verksamhet med en cellbyggnad för oroliga sinnessjuka, en så kallad dårkur eller dårkista. I avvaktan på vårdplatser vid landets hospital vistades patienterna på dårkuren. Tanken var att patienterna skulle observeras och att diagnos skulle fastställas. De vanligaste diagnoserna var melankoli, mani, hysteri och delirium termens. De patienter som inte tillfrisknade överfördes till de centrala statliga hospitalen i övriga landet. För dalapatienter kunde det bli långa transporter till hospitalen i Lund, Uppsala, Vadstena och Kristinehamn.

Den enda byggnaden som idag finns kvar på Falu lasarettsområde sedan 1800-talet är det s.k. Nisserska huset. Från början hette den "Falu arbetar- och försörjningsinrättning" och invigdes 1896. Inrättningen tog emot fattiga, kroniska sjuka patienter och i källaren fanns celler för dårarna. Senare flyttade Nisserska sjukhemmet in i huset.

I kyrkoböcker kan vi läsa hur församlingsprästen registrerar och klassificerar sina församlingsbor. I en Dalasocken skriver en präst i 1890-års folkbokföring, om sina församlingsbor under rubriken lytesanmärkning; sinnessjuk, mindre vetande, idiot, stundom sinnessjuk och fånig. 1890 skapas en definition som offentligt skiljer grupperna sinnesjuka och sinnesslöa åt. I Falun startade 1888 en verksamhet som benämndes Dalarnas Idiothem. Denna verksamhet flyttade 1912 från Falun till Hedemora och blev där Sinneslöanstalten Haggården. När vi kommer in på 1900-talet används inte längre benämningen dåre i offentliga sammanhang.

Dela:

Hade du nytta av informationen?