Epilepsi

Reviderat 2026-01-01. Redaktionella ändringar

Med epilepsi avses ett tillstånd med ökad benägenhet att utveckla epileptiska anfall. Det finns en stor variation av epileptiska anfallstyper, dock är anfallen hos den enskilde patienten alltid av samma semiologi (serie av beteenden med samma karatkär och utseende). Diagnosen skall ställas av neurolog eller i samarbete med neurolog.

Behandlingen initieras och följs upp på neurologmottagningen. För vissa patienter i den äldre patientgruppen med många sjukdomar och läkemedel samt för patienter med väldigt bra anfallskontroll kan det vara mer ändamålsenligt att ha sin kontakt för medicineringen på vårdcentralen med neurologmottagningen tillgänglig på konsultbasis.

Vanliga läkemedel mot epilepsi är levetiracetam (tablett, lösning, i.v.), lamotrigin (tbl, vissa är vattenlösliga, s.k. dispergerbara), lacosamid (tbl, lösning, i.v.), topiramat (tbl), valproat (tabl, lösning, i.v.), karbamazepin (tbl.), m.fl. Under pågående anfall ges i regel ett snabb verkande bensodiazepin, t.ex. midazolam (buccalt 10 mg) eller diazepam (i.v. eller rektalt 5-10 mg).